Kurs i Köping.
God morgon från Köping!
Jag har just varit och avnjutit en god frukost på hotell Sheele i Köping och sitter nu ner för att preppa det sista i presentationen för Distriktsdomarkursen 14/15. Det är en sådan lycka varje år när kursenhelgen kommer och man får kicka igång säsongen. Men sammtidigt kan jag inte hålla undan en svag bitterhet som gnager långt innut i mig. Jag dömde hockey i dryga 10år och det finns de gånger under säsongen som jag saknar det något fruktansvärt. När man sitter på läktarn och det är riktigt tight och hett inför 3e perioden så känns det som att jag skulle kunna betala för att få ställa mig där nere på blålinjen. Den som aldrig dömt hockey har sannerligen missat något. Det är en adrenalinkick som man inte kan förklara, den måste upplevas. Att döma hockey är fruktansvärt utvecklande för individen som person på så många plan och man får vara med och bidra samt påverka i världens bästa sport, hockey! Jag älskar att döma hockey. Som spelare var jag ingen talang men jag höll mig flytande med en bra skridskoåkning och fysiskt spel i hörnen och framför mål. När jag spelade i U16 så for vi iväg en lördag på match. Motståndet var Sala och vi visste att vi hade en god chans att vinna, vad jag inte visste var att det skulle bli min sista match som hockeyspelare. Jag hade fått kliva ner som back för att det saknades killar och för att farsan var lagledare som inte ville bråka med andra forwards som ändå inte ville spela back. Det var i 3e perioden när jag skulle kliva i sidan från bak till framlänges för att proppa en kille som det sket sig. Knäet hoppade och först när jag låg där på isen så fattade jag inte så mycket vad som hänt. Jag satte mig upp och instinktivt kollade jag ner mot knäet för att se så att det var ok, och det var då jag såg det. Vänsterfoten pekade motsols snett bakåt och då kom smärtan. Jag vet inte hur men på något sätt så kravlade jag mig upp på alla 4 och med farsans hjälp rätade jag på benet och knäet hoppade tillbaka. Jag hade problem i över ett år efter att skadan skett. Jag skulle aldrig komma till att spela hockey igen.
Redan när jag spelade hade jag börjat att döma och när jag slutade spela kunde jag döma mer. Som jag säger: Man börjar för att dryga ut veckopengen och stannar för att det är kul. För kul, det var det. När jag var 14år så dömde jag min första seniormatch. Div 3 i Råsshallen, Guldsmedshyttan. GSK gästades av FFIK en fredagkväll i sena November. Jag hade fått med mig ett par rutinerade pjäser för att hjälpa mig genom matchen. Jag kommer så väl ihåg huvuddomarens kommentar när vi klev in i hallen. Han glänta på dörrn, kika in, stängde och tittade på mig och så sa han "Nu får du inte bli nervös Jocke, men det är publikmatch ikväll!" Pulsen höjdes med det dubbla, och nervös var jag redan men detta var något i hästväg. Vi kliver in i hallen och går de 25 meterna längs sargen till den lilla dörren som sitter 5 meter innan lagbåsena börjar. På andra sidan isen sitter de 40-50 personer i publiken. Bäsa hade rätt, det var en publimatch idag. "Glöm inte skydden nu!" säger min linjemanna-kollega, och så skrinnade vi in på isen. Jag minns att känslan jag fick av att döma var "Fan. Det här är ju något jag faktiskt är bra på!" Det var första gången jag någonsin känt att jag hade talang för något. Att döma hockey kom naturligt för mig. En underbar känsla. Såhär 11 år senare har mina knän blivit än sämre och jag dras med problem i fötterna också. Att döma är inte längre ett alternativ då jag rätt som det är kan bli sjukskriven från jobbet och inte jobba 100% på månader.
Jag hade turen att för 3år sedan få möjligheten att gå en kurs med Svenska Ishockeyförbundet för att bli kursinstruktör. Jag har aldrig vart bra på att prata inför folk, jag hade aldrig hållit i någon kurs och jag visste inte vad det skulle innebära över huvud taget, men jag tog chansen. Jag tog den för att kunna hålla mig nära min stora passion och de flesta av mina vänner som också dömer hockey. Jag har idag gått från att vara hjälpinstruktör till att leda kurser helt själv och plocka ihop kursmaterial. Jag har även ansvaret för alla föreningsdomarkurser runt om i vårat distrikt. Jag utvecklas som människa på ett liknanade sätt som när jag dömde hockey och jag får vara med och se till att domarna, unga hungriga förmågor och äldre rävar, är så väl förberädda för en ny säsong som dom kan bli. Det är fruktansvärt kul att få vara med och se killar och tjejer växa från deras första föreningskurs där man sår ett litet frö av nyfikenhet i dom tills dess att de får komma upp i seniorsammanhang och vidare uppåt i seriesystemet.
Nu sitter jag i kurslokalen och förbereder inför årets distriktskurs. kl 13.00 börjar deltagarna komma. Just nu sitter jag bara och njuter av att ha allting klart inför kursen. Det tog en halv förmiddag för att skriva detta inlägg men jag kände för att få ur mig känslorna någonstans och jag hoppas att du som läser inte känner att du kastat bort din tid här. Vi ses i någon ishall, någonstans, någon gång. Tills dess finns jag på twitter: @j00k3 och jag önskar dig en lyckad säsong vare sig du är domare, spelare, funktionär eller supporter.
5 anledningar till att Rangers säsong kan bli en hit.
Med en så fruktansvärt deprimerande lista häromsistens så kände jag mig manad att skriva en lista om varför jag tror att Rangers säsong kan bli en hit.
5. Henrik Lundqvist
Henke var med på ”5 anledningar till att Rangers säsong kan bli en flopp.” -listan, men det faktum att han är kanske världens bästa målvakt, Rangers viktigaste spelare och den i särklass största ”game changern” i laget gör att han hamnar på på hitlistan också. Spelar Henke bra är Rangers bra, that's the deal. Lundqvist har nu också visat att han kan bära laget långt i slutspelet också, och som tidigare nämnts, med nyfunnen smak på hur det är att spela Stanley cupfinal så kan vi räkna med att Henke kommer vara mer taggad än någonsin när vi går in i säsongen 14/15.
4. Boxplay
Med ett boxplay som dödade 85,3% av motståndarnas powerplaychanser förra säsongen så placerade sig Rangers på plats 3 i hela ligan över BP%. Det spelar ingen roll hur bra offensiv man har om man inte kan täppa till bakåt. Det är ren fakta.
Vår käre boxplayspecialst, Brian Boyle, har lämnat för Lightning, men jag tror att vi kommer klara oss bra här ändå. Ett uselt powerplay måste man ju kompensera för med något?
Dom Moore har visat att han kan spela solid defensiv. Backbesättningen är bra och jag kan tänka mig att Kevin Klein får kliva fram och spela bredvid Staal när det ska dödas 2minutare. Lägg där till Hagelin och Zuccarello. Ettriga och snabba så kan dom komma ut och sätta press på backarna och längs med sargerna. Lägg där till Nashty Nash som visade sig vara en föredömlig BP-lirare föregående säsong. Skulle det mot förmodan inte fungera så kan man mixa upp med Tanner Glass och Lee Stepniak, eller varför inte Chris Kreider? Över lag tror jag inte att man behöver oroa sig över BP kommande säsong heller. Vi re'r oss.
3. Glen Sather
Säga vad man vill om gubben, men han tog oss till cupfinal... Låt det sjunka in lite.
Trots en del kontroversiella beslut de senaste säsongerna så har han lyckats att sätta ihop ett lag som kan vara med och strida på toppen av berget. Han såg till att skicka vår käre härförare Ryan Callahan för att plocka ombord en viss Martin St. Louis, mot hela supporterskarans högljudda protester, och se hur det gick sen. Sather har en fingertoppskänsla när det kommer till trades som få GM's besitter. Ska jag vara helt ärlig så är jag inget fan av gubben alls, snarare tvärt emot. Men man kan inte annat än att imponeras en smula av vart han har fört laget. Nu återstår bara en sak... Stanley cup... ehum.
2. Spelarutveckling
Zuucc hade sitt stora genombrott förra säsongen och inte lika kraftfullt men ändå Kreider också. Om dom kan visa att det inte bara var ”one season show” så kan vi räkna med minst desamma från dem i år. Hagelin vart tillbakahållen av en operation som han återhämtade sig ifrån och kom aldrig riktigt upp i nivå förra säsongen. Detsamma gäller Derek Stepan som missade stora delar av training camp på grund av en utdragen kontraktsförhandling, och hade svårt att hitta sitt spel under första halvan av säsongen. Ryan McDonagh går från klarhet till klarhet medans John Moore försöker få det att lossna för sitt genombrott. På tal om genombrott så har vi JT Miller som också försöker få allt att stämma på NHL-is. Om han får det att lossna så kommer han att göra stor nytta för Rangers.
1. Alain Vigneault
Jag var länge skeptisk till denne man med sitt lugna skojfriska humör och finesslirande spelsystem. Likt spelarna så hade jag en jobbig övergångsperiod från Tortz till AV och tyckte länge att han var nog allt en pajas som levt på skickliga spelare hittils. Men oj vad fel jag hade. Helt plötsligt hajjade jag vad han ville uppnå, och jag gilla't! AV är en ”skön snubbe” som kan ta tillfället i akt att skoja till det under en presskonferens men samtidigt behålla allvaret i situationen. Han ställer krav på sina spelare såväl taktiskt som disciplinärt och har känslan för när det är dax för en förändring i line-upen. Han visade gång på gång förra säsongen med slutspel inräknat att han kan anpassa sig efter matchbilden och coacha utifrån de förutsättningarna som ges på planen och inte bara stå handfallen när matchbilder förändras. Får han nu en säsong till på sig att implementera sitt tänk i line-upen kan det bli till och med ännu bättre. Vi har en bra coach och det finns en god chans att han stjäl några matcher åt oss i vinter.
Det var min lista på 5 punkter som gör att Rangers säsong kan bli en hit. Kom ihåg att detta är mina egna tankar så det finns ingen mening med att brusa upp. Tala gärna om varför just du tror att Rangers säsong kan bli en hit här i kommentarsfältet eller släng en Tweet min väg: @j00k3 .
På återseende i NHL-natten!
Jocke
5 anledningar till att Rangers säsong kan bli en flopp.
Nu sitter jag här, omgärdad av CHL-hockey, ice bucket challange, och alldeles för mycket jobb. Jag känner en längtan. En nervositet. Nyfikenhet och lite, lite rädsla inför NHL 14/15. Sanningen är den att allt annat än upprepad Stanley Cupfinal är en besvikelse för Rangers. Man var så nära att ta hem det förra säsongen, men ändå så långt borta. Rangers går för cupen, men kommer man verkligen att upprepa den fantastiska resa som man gjorde förra året? Här kommer en lista på 5 anledningar till att det inte blir så.
5. Stanley Cup-bakis
Okej, nu kanske ni tror att jag är dum i huvudet då detta är ett begrepp som man oftast ger till det laget som tar hem cupen, men faktum är att Kings och Rangers är de 2 lagen som spelade mest och längst in på sommaren förra säsongen och har därför kortare tid på sig för sommarträning, rehab, etc. Detta anser jag spelar en stor roll i hur ett lag kommer förberett inför nästa säsong. Tänk dig själv efter en lång säsong när du kommer hem till familj och vänner, med alla sena nätter och försenade födelsedagsfiranden det innebär, men samtidigt måste man hinna med den rehab och träning som krävs på 1 till 2 månader mindre än normalt. Inte helt enkelt som det visat sig så många gånger förr.
4. Saknaden av Strålman/Boyle
Boy oh boy... Anton Strålman växte ut till en defensiv jätte under förra säsongen och jag kan försäkra er om att de som fortfarande ansåg Stålle som en offensiv back bör ha ändrat sin åsikt om det. Med endast 1 mål på 81 matcher så klev Strålle fram och axlade rollen som topp 4-back strålande intill parhästen Marc Staal och gjorde att hästjobb defensivt. Tillsammans med McDonagh och Giradi så bildade de ligans kanske bästa topp 4 backbesättning under förra säsongen. När väl free agentmarknaden drog igång så valde Strålman att signa med Lightning där f.d. lagkamraten Ryan Callahan numera spelar.
Som om inte det vore nog så försvann även våran bästa defensiva forward, Brian Boyle, som free agent under sommaren. Kan ni gissa vart? Lightning! Numera även kallat Rangers light. Boyle bidrog alltid med värdefulla minuter i 3e och 4e line samt var lagets bästa penaltykiller.
Stålle har ersatts av Dan Boyle som just fyllde 38år och är en mer offensivt lagd back än Strålman.
Brian Boyle hoppas man kunna ersätta med J.T Miller. Men efter signingen av Kevin Heyes så finns det alternativ och Domenic Moore kan få ta ett större ansvar i år.
Stora hål att fylla och jag är inte säker på att dessa mannar har vad som krävs för det.
3. Henrik Lundqvist
Egentligen finns det inte mycket att oroa sig för med Lunkan. Världens bästa målvakt och Rangers viktigaste spelare.
Problemet när din målvakt är din viktigaste spelare på det sätt som Lunkan är för Rangers så blir laget så otroligt sårbart. Man kan göra case för att målvakten är den viktigaste spelaren i alla lag, etc., etc., men det är få lag som är så beroende av att målvakten är deras bästa spelare night in, night out, som Henrik Lundqvist är för sitt Rangers. Han är laget personifierat, och även om Cam Talbot visade förra säsongen att han kan kliva fram och göra underverk så skulle han aldrig kunna ersätta Lunkan i den utsträckning som behövs vid en långvarig skada. Får Henke vara frisk och fri från skador så kommer han att plocka fram ytterligare en kanonsäsong ur bakfickan. Med färsk smak på spel i Stanley Cupfinal så är Henke mer laddad än någonsin. Men det vill till att backarna fredar honom från stora tunga forwards också. En smäll vid fel tillfälle och Rangers säsong kan bli en enda lång väntan på semester.
2. Powerplay
Rangers stora sorgebarn under flertalet år såg en liten förbättring under fjolåret, men det höll sig alltjämt under 20%. Man landade till slut på en 15e plats i ligan med 18.2% effektivitet i spelformen. Ett fall framåt men inte riktigt där det skulle behöva vara för att man ska räknas som en riktig contender. Marginalerna är så små i NHL att den lilla skillnaden mellan 18.2 – 20% effektivitet i PP kan vara skillnaden mellan slutspel och semester eller en bättre/sämre seedning i slutspelet. Dan Boyle har kommit in och förväntas att sätta lite fart i PP under kommande säsong. Han har ett bra skott från blålinjen och är dessutom högerfattad. Men det måste till mer för att få pucken i mål. Stepan måste kliva fram i år och våga ta besluten på kanten och inte vela för mycket med pucken vilket gör att det går långsamt och motståndet hinner skära av passningsaltternativ och skottvinklar. Jag hoppas och ber till Alain Vigneault med ledarteam att man hittar på något och får fart på PP i år.
1. Målskytte
Här kan det gå riktigt åt pipan. Männen som ska göra DET är Rick Nash och Mats Zuccarello. Nashty Nash hade problem med hjärnskakningar förra säsongen och spelade bara 65 matcher. På dessa svarade han för 39p varav 26 mål. Det är inte den effektiviteten Rangers betalar honom $7,9M under säs 14/15 för. Vignealut måste försöka hitta ett sätt för stjärnan att hitta tillbaka till sitt gamla jag och producera likt säs 12/13 då Nash gjorde 42p på 44 matcher.
Zuccarello hade ett genombrottsår förra säsongen och gjorde 59p på 77 matcher vilket belönades med en ny deal med Rangers värd $3,5M över 1år. Nu kommer säsongen då ”Frodo from Modo” skall bevisa att förra året inte var en slump och gå från en producerande doldis till en spelare med ansvar och press på sig. Bara tiden kan utvisa om han kan ta det steget och fortsätta vara publikfavorit på Garden.
Förutom dessa två herrar behövs secondary scoring från Kreider, Hags, Stepan, St. Louis m.fl för att vara med i toppen av NHL när våren kommer, och man har inte råd att halka efter.
Det var min lista på saker som Rangers måste se upp med om man vill till Cupfinal nästa år igen. Detta är mina egna åsikter och om du tycker annorlunda så kommentera gärna här eller nå mig på Twitter: @j00k3
Trevlig avslutning på sommarn och må det bli Oktober snart!
Jocke
